Bah!

Ihelgen var jag och kikade på innebandy i Rydsbergshallen för första gången på väldigt länge. Det var väl inte innebandyn som drog i första hand utan det var mer att få träffa lite härligt (nyktert, som onyktert...)folk och tjata lite på läktaren som var målet denna lördagskväll. Det visade sig också vara just detta som blev behållningen under kvällen. Matchen var ingen höjdare och om sanningen skall fram (för det skall den väl) så måste jag erkänna att spelet inte alls imponerade på mig. Kan ju vara jag som har höga krav och är svår att imponera på också, vad vet jag?

Stygnen på ryggen börjar läka nu, men det är fortfarande svårt att böja sig ned eftersom det stramar så läskigt. Dessutom har det börjat att klia ordentligt, men det sägs ju skall vara ett tecken på att det läker som det skall så det är väl bara positivt.

Jag missade ju tyvärr matchen med Bergum i fredagskväll eftersom läkaren beordrade vila tills styngen tagits bort. Kul då att tjejerna fick med sig 1 poäng hem från Mellerud, gjorde ju resan värd så att säga. Det rycker i plastbolls-tarmen nu efter ett ofrivilligt uppehåll.

Knappt fem veckor till att jobba på innan jag går hem för del två av min mammaledighet – underbart. Fast jag måste erkänna att jag har tyckt att det har varit väldigt kul att få komma in och jobba igen. Man uppskattar verkligen att få komma hem till familjen lite extra mycket när man har varit borta en hel dag.

Såg på fotbollsgalan igår, jag tror att Zlatan kommer ”tillbaka” till landslaget när det börjar dra ihop sig för tävlingsmatcher igen. Jag menar, om man kunde, skulle man inte själv ha velat skippa alla (eller iallafall några) av de där B-lagsmatcherna man har lagt tid på genom åren? (ta det som den metafor det faktiskt är)

En slutsats efter helgen; Your loss is bigger than mine.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback